Napoleons handlande var, vilket hans cyniske polisminister Fouché sägs ha påpekat, värre än ett brott; det var en dumhet. I Napoleons fall blev detta det enskilda första steg som förde honom till oundvikligt totalt nederlag och S:t Helena. Jag är övertygad om att framtida krönikörer på samma sätt kommer att bedöma anfallet mot Afghanistan som det första avgörande steget på vägen mot undergången för Förenta staternas världshegemoni, för dess imperium.

Napoleon greps av politisk oro efter beslutet om att låta avrätta hertigen, men denne var redan död när Förste konsulns order om uppskov nådde fram. President George W. Bush jagas dock knappast av onda aningar nu när de första kryssningsmissilerna drabbat Afghanistan. Till det är han alltför historiskt obildad. Och där finns ett av skälen till det oberäkneliga och kortsynta i Förenta staternas politik. Inte bara Mao Zedung utan även Jawaharlal Nehru och andra asiatiska ledare med perspektiv på skeendet har påpekat att det finns en kvalitativ skillnad mellan de politiska perspektiven i en stat, en nation, en kultur, med ett par hundra års politisk historia och sådana med flertusenårig erfarenhet.

Nu behöver man inte gå tillbaka till Alexander - även om det kan vara till nytta - för att inse att Afghanistan är imperiernas grav. Det var i Afghanistan det brittiska imperiet drabbades av sitt första stora militära nederlag - det vilket förde till resningen i Indien 1857. En man ur den väldiga krigsmaskinen överlevde massakrerna i bergspassen, dr. Brydon. Den 13 januari 1842 kom han framkravlande till den brittiska garnisonen i Jalalabad och berättade om katastrofen.

I andra afghankriget massakrerades hela den brittiska ambassaden i Kabul när de trott sig segra. På slätten vid Maiwand segrade de afghanska trupperna den 24 juli 1880 mot den brittiska armén. För första gången hade asiater i ett heligt nationellt krig besegrat en europeisk armé i ett reguljärt slag.

Det tredje afghankrig britterna förlorade, det av 1919, utlöste den militanta fasen av det indiska upproret mot det brittiska väldet; det som efter det (än i dag av britterna hemlighållna) väpnade upproret , "Quit India", 1942, ledde till att britterna ömkligt fick fly 1947 och till att hela det världsvälde över vilket solen aldrig gick ned föll samman som ett korthus och att av Stora britannien blev ett litet England, en andra rangens stat i ett särskilt förhållande underordnat sin suzerän i Washington.

I Ashkabad år 1965 sade ryssar mig att afghaner längtade efter att Sovjetunionen skulle befria dem från förtryck och feodalism. De trodde att jag skämtade när jag sade att ett sådant försök oundvikligen skulle föra till Sovjetunionens militära nederlag - och upplösning - och till att alla mina vänner bland afghanska vänstermänniskor skulle få fly eller bli förintade. Att de tog mina ord som ännu ett uttryck för att jag egentligen var CIA-agent brydde jag mig inte om. Jag hade ju rätt. Vilket ryssarna också i grund fick uppleva. Afghanistan blev även det imperiets grav.

Ja, all historisk erfarenhet säger att den makt som marscherar mot Moskva, som söker erövra Kina eller som går in i Afghanistan går sin undergång till mötes. Inte hjälper det heller någon utländsk stormakt när de tror sig med intriger kunna bidra till att få en vänskapligt sinnad regering i Afghanistan. Abdur Rahman spelade med såväl ryssar som britter för att nå makt. Som emir spärrade han därefter dem bägge helt ute. Av de vägar och järnvägar britterna hoppats så mycket blev ingenting.

Förenta staterna finansierade och utbildade Usama Bin Laden och talibanerna mot de sovjetiska ockupanterna i sitt krig genom ombud mot Sovjetunionen och blev i gengäld lovade sin oljeledning tvärs genom Afghanistan. Men så fort talibanerna tagit makten i Kabul bröts den överenskommelsen. Om Förenta staterna med stort militärt och ekonomiskt stöd skulle bidra till att ge Norra alliansen seger då skulle de därefter upptäcka att de varken fick denna sin eftersträvade oljeledning eller en vänskaplig regering.