|
HUR GICK INTEGRATION BARNABAS SZENTEI |
|
Det är mode i dagarna är att tala om
invandrarnas integration (anpassning) till det svenska samhället. Jag har
också genomgått denna process. Visserligen, jag var inte en enkel
invandrare utan en flykting efter det
Jag vill inte påstå att mitt fall var typisk på något sätt. Jag själv uppfattade naturligtvis att jag var ett unikt fall. Troligen, andra människor inte höll med mig. Det gick utan en medveten statlig styrning. I det flesta fall vännerna som hjälpte mig vid de otaliga misstagen. Om de hjälpte mig! Beskrivningen av
händelserna låter annorlunda idag jämfört när det hände. Många av dem var
tragiska, dramatiska, komiska för oss enligt vår dåvarande syn. Vi var
rädda för eventuelle konsekvenserna, särskilt under den tiden (
Varför flydde jag? Under
revolten bodde jag i Sopron, som ligger bara När jag bestämde mig att flytta ifrån Österrike, en sannolik krigsskådeplats vid ett nytt krig, sade min farbror följande: ”Du är jägmästare. Gå antigen till Kanada eller till Sverige. I Kanada kan du bli millionär om du är duktig, men sannolikt skall du börja med som skogarbetare och bygga en koja (hus) åt dig själv. Men om du går till Sverige, kan du börja med som jägmästare, får bostad men blir aldrig millionär!" Jag var ängslig om jag kan lära mig ett nytt språk, klara av yrket, försörja min familj. Jag var mycket deprimerad över mitt öde, nästan psykisk sjuk. Jag valde Sverige!
Ca Senare, år 1958, när TBC var avklarat i Sverige och sanatorierna med personal och utrustning var tomma på patienter, hämtade Sverige 600 ungrare ifrån österrikiska flyktingläger med ända villkoret: de skall vara Tbc-sjuka! I den tiden var högkonjunktur i Sverige. Företagen sökte utbildad arbetskraft. Exporten gick bra. Inställningen mot flyktingarna var positiv. Ordet "svartskalle" var inte uppfunnen än. Vi var inte "ekonomiska flyktingar" eller ”familie-anknytningsfall”. Det var tur, att tillströmningen hände på hösten, när semesteranläggningarna var redan tomma och ungrarna kunde placeras i de tomma pensionaten.
Vi kom,
Vi anlände till Mölle. I
den tiden var ca
Jag försökte tyda de
svenska platsannonserna. Jag sökte jobb i Värmland och frågade: "varför
heter landet Värm? Är det varmt där?” Svenskarna skrattade naturligtvis.
Professor Petrini på Skogshögskolan kontaktaktade Mo och Domsjö i
Örnsköldsvik (omöjligt att uttala utan risk att tungan går av!) och jag
fick arbete. AMS-tjänsteman talade om att det kan bli -
Vi kom till Mölle den 4 december. Några dagar senare sade diakonissorna att det blir något uppträdande på kvällen. Därför skall vi samlas i matsalen. Plötsligt hörde vi ett välkänt italiensk sång. Då inträdde några vitklädda flickor och gossar med levande ljus i håret. Den som de sjöng var den vackra napolitanska sågen. Men vad är detta? Är det en förfest till Julen? Har Sverige en annan kalender? Först ett år senare förstod vi händelsen i Mölle. Efter 2 månaders "flyktingläger" åkte jag till det nya arbetet. Vi fick pengar av AMS för att kunna äta middag på nattåget. Vi beställde Wienerschnitzel eftersom vi viste vad det är. Pengarna räckte precis till rätten på matsedeln. Kyparen kom först med smör och bröd trots att jag inte har beställd det: vår budget räckte inte till detta, enligt min mening. Kyparen frågade flera gånger om vi vill äta brödet, men jag var ståndaktigt, fast vi var hungriga. Han tyckte säkert, att vi var ett underligt folk. Först lång tid senare fick jag veta att det ingår i menyn.
Under tågresan från
Mölle till Ö-vik blir snön mer och mer. Och ängslan ökade: var hamnar vi
någonstans. VI anlände den Vi blev inkvarterade i en barack, möblerad, varmt, mat i kylskåpet för några dagar: Himmelrike! Den första arbetsdagen kördes jag till huvudkontoret, till min arbetsplats. På parkeringsplatsen, i snön, stod hundratals bilar. Två och två bilar var knutna till en jämstolpe som hästarna i Texas framför baren. Jag har aldrig sätt sådant! Jag frågade: varför måste man knyta fast bilarna till stolpen. När kollegan so småningom förstod min fråga, gapskrattade. Numera jag också! Jag har aldrig sett eller hört talas om motorvärmare! Dagen efter visade kollegan en artikel om baltutlämningen. Historien var obekant för mig. Han anade inte vad han gjorde mot mig: jag fick mardrömmar på nätterna att vi måste fly från ryssarna. Vi hade bara uppehållstillstånd för några månader. Jag var rädd att inte får stanna.
Vi besöktes av en svensk
man som frågade hur vi mår. Ha talade tyska. Dagen efter kom en svensk
präst och varnade oss att mannen är medlem i kommunistpartiet. Vi blev
skrämda. Mardrömmarna varade
I den tiden inte fanns
vare sig språkkurs eller ordbok på ungersk-svenska. Däremot sonen
upptäckte Kalle Anka tidningen. Det fick jag läsa på kvällarna för honom.
Det var bra i början: enkel språk, visserligen barnsligt, men bilderna
hjälpte mig att förstå meningen. Men jag var Utterligare fall: ordet kott uttalade jag med ett t. Arbetskamraterna skrattade och förklarade ordets betydelse. När jag fick höra vad jag sade, var jag förkrossad. Det hände massor av liknande situationer. Vem skulle ha undervisat oss för att undvika dessa? Den första julhelgen var vi i Mölle hos diakonissorna. Hur den förlöpte egentligen, minns jag inte mycket. Det var en sorghelg för oss alla. Vi tänkte tillbaka till våra anhöriga i Ungern och striderna mot ryssarna. Vad diakonissorna gjorde för oss var ointressant mot vårt sorg.. Den andra julhelgen var vi bjudna till en svensk familj i Ö-vik. Här mötte jag den första jultomten med säcken. Det minns jag. År 1958 bodde vi i ett hyreshus. Vårt granne var en svensk familj, som hade ett likadan gammal dotter, Ann, som vår son. Den svenske fadern övertalade mig, att jag skall bli jultomte för barnen. Jag, som inte hade ”licens” att vara jultomte! Men jag gick med på! Jag kom uppklädd till Ann och Tomas och sade min text på min begränsade svenska, gjorde jag vad skall göras och gick. När jag kom tillbaka normalklädd, sprang Ann mot mig och ropade: " Farbror Barnabas! Det är sund att du inte var här! Jultomten kom till mig och han bröt på svenska som du!" Vi hade svårt att hushålla med pengarna. I början trodde vi att vi kan äta mycket kött och litet potatis så som i Ungern. Vi fick lära oss snart att man måste äta potatis minst en gång om dagen. Vi undrade naturligtvis att norrlänningarna inte känner till vad ris, makaroni mm är också ätbar. Vi blev påminda om det finns vid middagen bröd på bordet, skall smör också finnas. Vi berättade att vi inte äter fisk (sill och potatis) som förrätt utan alltid soppa. "Oh så elegant!" var svaret. Vi vågade inte berätta att det inte alls var elegant utan den billigaste sätt att fylla byken. Sonen (4 år gammal, lärde sig svenska på "sekunder") tolkade för sin mor i affären. Hela butikspersonalen stannade upp och tittade på scenen. Vi var så unika i den tiden i Ö- vik. Men när vi såg att grannarna köpte så många skivor kött som var personer i familjen förstod vi situationen. Vi började också köpa bara 3 skivor! När vi skulle handla t.ex. kläder frågade vi kollegerna var vi skulle söka. De hänvisade oss ofta till de finaste (dyraste) affärerna där dem handlade. Men efter en viss tid bestämde vi oss att vi måste bli självständiga och handla själv, åtminstone de enklare, billigare sakerna. När vi lyckades förklara önskemålet i affären, togs fram det dyraste plagget. Språkkunskapen ofta inte räckte till att fråga efter biligare motsvarande vara. Dessutom trodde affärsfolk, att min lön motsvarade min akademiska titel. Det söta brödet, blodkorv och -pudding och svagdricka gick inte att lära sig. Inte ens idag! Så småningom har vi lärt oss baka bröd själv! De kokta kaffe, särskilt kokt på sumpen i skogen, i kojorna, var rena mardrömmen. Det fösta arbetet var, att jag skall göra en ekonomisk kalkyl om flottningsnedläggning av Mo- och Gideälven. Det var en överraskning för mig. I Ungern lärde jag mig på Skogsingenjöruniversitetet, att Sverige är ett lyckligt lottad land, eftersom floderna rinner från nordväst till sydost till havet, där sågverken och pappersbruken ligger. Det var en gratis transport av virke! Och nu skall jag räkna ut att det blir billigare med lastbilar! Det var ofattbar men sant! Så småningom fick jag lära mig många andra ”ofattbara" saker som inte stämde med ryktet om Sverige.
Min far, när han fick
veta av mig, att genom företaget hade vi rabatt på all medicin ( Vi såg, hur skickliga grannarna var på spark. Sonen ville också ha ett. Första gången, när vi skulle pröva sparken, valde jag ett brant backe. Efter några meter var vi redan i diket. Vi var tvungna gå hem, ta ner de blöta plaggen och krypa i sängen, eftersom byteskläder hade vi inte!
Första gången när jag
skulle möta skogsarbetarna i skogen, undrade jag vad de stoppar i munnen?
Jag blev bjuden, på snus, men det blir aldrig mer i livet. Jag märkte att
de hade många termosflaskor med sig. Varför har de Jag var klädd i -20 graders kyla i basker, inga handskar, inga långkalsonger (vad är det för någonting?). Gummistövlar fick jag låna: 2 nummer större än nödvändig. Det var en meter snö. Kollegan upptäckte min bristande klädsel först i skogen. "Varför är du inte klädde dig bättre?" Svar: jag hade inte sådana plagg! Men överlevde jag! För att lära känna den svenska skogen sändes jag till en skogsfaktor (idag kallas de distriktsledare). På en bondgård såg jag en person att "dricka på fat". Bondhustrun stod bara vid spisen och bara serverar kaffe.
Jag fick lära mig räkna
i tum och fot. Men i början av
När första gången
försökte jag förstå vad skogsarbetarna säger gick inte så bra. Jag var
ensam med Körskolläraren sade på ett halt väglag: ”släpp bromsen”. Men jag trodde att "släp" betyder "trycka mer". Det blev nästan krock! Vi fick lära oss klä oss rätt i kylan. Problemet var bara de att vi inte hade pengar att köpa rätt plagg. I "rätt plagg" ingick skidor på biltaket och snöspade. Det var före vinterdäckens tid! Sonen sade: "he på skivan på grammofonen". När jag inte förstår ordet '"he på" och han inte visste motsvarande ungerska ordet, hänvisar han mig till ordboken. Sökte förgäves! Samma sak med ordet huvve, huvvaligen osv. Gårdskarlen sade till mig: "HAN skall parkera inte här" och nickar med huvudet mot mig och upprepar meningen gång på gång. Det var före du-reformen. Men talade inte om vem "han" är. Kollegerna skattade om mig och förklarade att gårdskarlen inte vågade säga du eller ni! Men språkproblemet var omvänt också. Mina "gubbar" kunde inte uttala mitt namn. De kallar inte mig som min kollega och andra personer: "hörru du Svensson". Jag kallas för "hörru du jägmästare". Vid ett tillfälle frågade jag en förman om svampförekomsten. Jag frågade honom att kanske han vill också plocka svamp. Han sade att hos dom: "... bara kräka äter sådant” Jag frågade min sekreterare: " Har Nilsson barn som heter Kräka?" Jätteskratt! Jag blev tillsagd, att inte sega till direktörerna Ni, utan "Herr direktör" osv. Senare, när jag behärskade språket på grundnivå, kom problemen i högre klass. Jag frågade en myndighet om att få ett visst tillstånd. Svaret blev "det är svårt, att göra!" Jag tolkade svaret så, att det går, men det är litet svårt! Först, efter några förfrågningar började jag begripa, att "litet svårt" betyder nej, på ett fint sätt! Överhuvudtaget tyckte jag att svenskarna finkänslighet orsakade större problem än deras mjuka sätt. T.ex. de sade alltid: " -Hur bra du talar svenska!" Även när jag inte hittade rätta ord! De borde ha rättat mig omedelbart, det skulle ha blivit mer hjälp! Jag hade problem länge med ordet ”bör" också. Om det "bör", får man göra eller inte göra någonting? Så småningom förstod jag att ansvarat lades på mig, istället för tillfrågade. Någon sade att hans far jobbade på lasarettet. Jag trodde, att han är takläggare. I Ungern jobbar han i lasarettet. Jag lärde mig svenska med åren, även om inte helt perfekt. Jag menar inte bara brytningen, utan grammatiken är också bristfälligt. Perfekt "svensson" hinner jag inte bli! Efter 7 års vistelse fick vi ansöka svensk medborgarskap. Vi måste gå till prästen, för att testa oss i svenska språket. Redan då var det ett villkor den svensk språkkunskap! Det är mycket vanligt i andra länder också! Men det finns problem med detta. Frågan skall jag behandla längre ner. Vid ett tillfälle blev jag politisk "tillrättad". Tre hästkörare från samma by berättade under kaffepausen att de aldrig har lediga lördagar, söndagar eller semester, eftersom de skall mjölka, sköta djuren. Då föreslog jag att de skulle bilda ett slags förening, och en man sköter vissa helger alla djur i byn. Då sade den äldsta köraren: ”Hörru du, du som flydde ifrån ett kommunistiskt land, du som vill föreslå sådant Kolhos för oss?" Då blev jag tyst!
Barbro Hjort af Ornäs
hette husmor på bolagets privata hotell och tjänstemannamatsal. Hon mötte
många utlänningar och därför visste hon att utlänningarna inte kände till
vissa svenska vanor. Hon talade för oss om speciella etiketter: t.ex.
"tacka för senast", hur man skålar osv. Då började vi ”tackade för senast”
stup i ett. Hon rekommenderade att jag skall läsa en etikett bok. Jag
lånade ett på biblioteket (utgiven under Men första gången när någon ville skåla med mig, sade jag nej med motiveringen, att jag tuggar först maten i munnen... Barbro ingrep omedelbart!
Vid bjudning bjuds jag
bara två gånger och förblir hungrig. Jag väntade mig att bli bjuden Vi bjöd prästen vid ett tillfälle till middag. Vi fick veta i förväg, att inte servera vin och öl. Men hustrun gjorde en ungersk tårta som var smaksatt med rum. Prästinnan ville veta receptet, eftersom ”hon aldrig ätit så gott". Reaktionen uteblev inte! Vi trodde att de inte ville dricka bara vin och öl!
Redan år Senare, under skogsförvaltningstjänsten hade vi "skivor" med skogsfaktorerna och familjerna och kontorspersonalen med hustrur en gång om året. I den tiden åt vi redan surströmming utan problem. De gick inte leva och umgås med folk på höstarna i Ö-vik och inte äta surströmming. Det blev best att lera sig detta också! Men i den tiden var vi utsatta för den ständiga diskussionen om att man skall ha sup eller mjölk (Brrr!) till strömmingen.
Att anpassa sig till det
svenska samhället, och i vilket mått är ett svårt fråga. Det beror på den
invandrade individen om han vill, eller inte vill, men också på samhället
om det vill acceptera individen. Det är inte så lätt som politikerna
föreställer sig. Särskilt om man inte får hjälp till processen. Det finns
säkert sådana fall, där individen inte vill acceptera "storsamhällets"
lagar, regler sedvänjor. Kanske därför att de inte vill stanna här i
landet, bara en övergångstid sedan återvända till det gamla landet eller
flytta vidare. De vill vara bara "gästarbetare" eller har annat mål. Det
existerar t.o.m. folkgrupper med fundamentalistiska inställningar,
religioner som vägrar anta andra regler och vanor. Dessa skall inte få
permanent uppehållstillstånd, ännu mindre svensk medborgarskap. Om jag
vill stanna och bli svensk medborgare, skall jag vara lojal mot staten,
nationen, även om jag bryter på svenska! Några grupper inte kan anpassa
sig: mycket gamla, handikappade personer. Men det är inte lätt fråga för
svenska samhället häller. Hur fort, hur snabbt den här integrationen skall
ske? Enligt min mening, för dem som vill (får) stanna, skall processen ske
snabbt och inte alltför liberalt, mesigt. För oss var frågan enklare. Vi
kunde inte återvända. I alla fall inte då. Jag kan nämna att Efter ankomsten till Sverige bestämde vi oss skämtsamt att det blir lättare om 3 personer anpassar sig efter 7 millioner, än om 7 millioner försöker anpassa sig efter 3. Anpassningen har två stora delar. Det ena är språkkunskapen, den andra är den sociala delen även om den sociala anpassningen förutsätter språkkunskap. Vi påbörjade anpassningen. Vi började lära oss språket på eget hand, ibland rätt, ibland fel. Det räknar jag som brist ifrån samhället att inte tog hand om oss med den språkliga utbildningen Den skulle ha gått fortare, med färre felsägningar, dessutom skulle språkkurserna blockera den stora sysslolösheten som orsakade psykisk nedbrytning. Språket underlättar arbetsmöjligheten också. Men, enligt min mening det är fel som görs idag. Före detta professorer och gamla skriv- och läsokunniga personer tas i samma grupp i jämlikhetens, solidaritetens namn. Dessa, den gamla i gruppen, behöver överhuvudtaget inte lära sig språket. Men de skall sysselsättas i alla fall. Men principen skall vara att utan ett visst, grundläggande språkkunskap ges inte medborgarskap! Bara uppehållsstillstånd, på kort tid, några månader som var under vår tid. Vi har ett bra exempel för oss: USA. Efter ett demokratisk, parlamentariskt beslut valdes engelskan som riksspråk i stället för tyskan. Detta språk svetsade ihop millioner diverse, olika folkslag bara på några decennier till en nation. Visserligen, även där finns folkgrupper som inte vill anpassa sig: t.ex. kineser och spansktalande i Söder. Men deras andra, tredje generation kommer säkert att tänka på annat sätt i eget intresse. Det blir säkert här i Sverige också. Men språkkunnandet är viktigt och det skall gå så fort som möjligt. Det finns redan exempel i Sverige på detta: vallonerna och finnarna som flyttar hit och dit efter arbetsmöjligheten. I integration -problemkomplexet finns en annan del också: den sociala anpassningen. Även här beror resultatet av individens vilja. Vill han lära sig landet lagar (bara de viktigaste, översiktligt), moral (den kristna?) och vedertaget bruk i stora drag? Om ja, det förenklar de sociala kontakterna med majoritetsfolket. Det vore bra om samhället skulle hjälpa till med kurser, föreläsningar i denna fråga. Vi skall utbilda dem i de viktigaste (vilka är de?) socialreglerna. Naturligtvis här måste man förutsätta att invandraren behärskar språket någorlunda. Hur kan de delta i kommunal- och landsting- och senare i riksdagsvalet om dem inte vet vad dessa gör och inte gör i verklighet (och inte bara säger före valet)? Jag tänker inte på partipolitiken utan deras samhälliga betydelse. Även här har man ett problem: med alltför gamla. De skall slippa utbildningen. Men var skall man dra gränsen? Jag kommer ihåg det första året när jag fick en blankett på posten som jag aldrig har sett förut. Jag frågade en kollega vad det är för någonting. Det var en deklarationsblankett. Vad skall jag göra med detta? Senare åren blev det ett särskilt kapitel i mitt liv. Särskilt när jag lärde mig så småningom att man kan göra avdrag också, som förbättrar ekonomin. I början blandade jag ihop länsstyrelsen och landstinget. Varför behöver man två särskilda organ i samma län? Förresten, det kan jag fortfarande inte förstå!
Jag anser att det är
bara en fördel för barnen om de kan behålla sina modersmål. Ju fler språk,
desto bättre. Jag ser detta hos min son, som är
Men jag blev "svensk"
med tiden. Men inte perfekt. Jag bryter på svenska, men äter surströmming.
Det är inte lätt att byta land, språk mm vid högre ålder. Det finns ett
ungerskt ordspråk: ”Det går inte dressera äldre hund sitta vackert”.
Kanske jag var inte så gammal, men på gränsen ditåt. Vi var väldigt
känsliga för alla misstag. Svenskarna ofta inte rättade oss, kanske på
grund av finkänslighet. Skrattade sällan om dumheterna. När vi upptäckte
felen, skämdes vi otroligt och undrade om konsekvenserna. Men det skulle
ha blivit bättre om dem "undervisade oss". Det räckte om vi öppnade
munnen, alla människor hörde att vi inte är födda här. Fast många trodde
efter vår språkmelodi att vi är finnar. Men det var inte alltid bättre
alternativ! Egentligen ville vi inte bli äkta svenskar, men lojala
svensk medborgare som pratar "Donau-svenska". Vi började trivas i
Ångermanland. Vi saknade bara den riktiga mellaneuropeiska våren, hösten.
Och beklagade att Europagränsen är så långt borta när vi skall åka på
semester. Den svåraste tiden var naturligtvis i början:
Jag kommer ihåg
historien om Ivanov. Han ligger på lasarettet (ser du: jag skrev på
lasarettet och inte i lasarettet!) Och
Efter |